Dammskog-Skallskog
Fäbodställena Dammskog och Skallskog är belägna i det vidsträckta och kuperade skogslandskapet som utgör västra delen av Leksands kommun.
Historik
Dammskog och Skallskog är fäbodställen med åker i Härads fjärding i Leksands socken. Fäbodställena ingick i en större anhopning av fäbodställen gemensamt kallat Skog. Fäbodställena i norr – Norrskog – brukades av bönder i byar belägna i Åsbygge fjärding. De som fanns i söder – Sörskog, som utgjordes av Dammskog, Skallskog och det nu försvunna Brändskog – brukades av bönder i byar belägna i Härads fjärding: Västanvik, Grytnäs, Fornby, Karlsarvet, Heden, Styrsjöbo, Lima, Åkerö, Källberget, Yttermo, Mjälgen, Gärde, Ytteråkerö och Västannor. Spannmålsodling och bosättning etablerades i Dammskog och Skallskog på medeltiden. Bofasta gårdar har in på 1900-talet samsats med fäbodvistelse. Fäboddriften upphörde i Brändskog 1917, Dammskog 1934 och Skallskog 1950. I Skallskog har fäboddriften dock återupptagits på en gård. Fäbodställena ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.
Riksintresse för kulturmiljövården: W 29 44 Västanvik, Leksand.
Landskap och placering
Fäbodställena Dammskog och Skallskog är belägna i det vidsträckta och kuperade skogslandskapet som utgör västra delen av Leksands kommun. I väster finns ett system av sjöar och åar med utlopp nedströms norrut i Limåviken i Siljan.
Dammskog är beläget i en västsluttning söder om landsvägen mellan Leksand och Järna, som löper i öst-västlig riktning mellan fäbodställena och skiljer dem åt.
Skallskog är beläget på en åsspets till Skallberget med branta syd- och västsluttningar.
Idag är båda ställena inbäddade i skog i gömda lägen i landskapet. Tidigare, när fäbodställena var uppodlade med åker var landskapsbilden helt annorlunda. I Skallskog finns exempelvis många lämningar efter fornåkrar som berättar om ett betydligt öppnare landskap med bland annat storslagna terrassodlingar.
Själva fäbodtomterna, i synnerhet Skallskog, är som antytt rika på lämningar av bland annat äldre fäbodgårdar, stenrösen och byggnader kopplade till fäboddriften.
Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer
I Dammskog, som har en gles radbyform, finns sex fäbodgårdar, en bofast större gård (en före detta kolargård under Limå bruk) och tre fritidshus grupperade kring en genomlöpande väg som går i nord-sydlig riktning. Fäbodgårdarna är alla kringbyggda med små timrade ekonomibyggnader på två eller tre sidor av gårdstunet. Den bofasta gården är kringbyggd på tre sidor, men med ett större ladugårdskomplex åt öster. Fritidshusen är friliggande med komplementbyggnader.
I Skallskog finns tre lite tätare gårdsklungor samt några mer ensligt belägna fritidshus i väster. De flesta av de äldre gårdarna är belägna runt en genomlöpande väg som går i nord-sydlig riktning, en fortsättning på vägen som löper genom Dammskog. Många gårdar har en kringbyggd form, och på norra delen av fäbodstället finns två gårdar som har en sluten fyrkantsform typisk för Leksandsbygden i äldre tider. Det finns också tre gårdar med en liknande form, vilka dock endast är kringbyggda på tre sidor.
I norra delen av Skallskog finns en öppen yta med majstångsplats.
I Skallskog är många fäbodgårdar och ytor inhägnade med gärdesgårdar.
Bebyggelsens huvuddrag
Nästan alla äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala, i naturligt grånat trä och med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader. Det finns även en del faluröda bostadshus, då främst i form av nyare fritidshus eller manbyggnader på gårdar som nyttjats av bofasta. Beträffande äldre timrade ekonomibyggnader och de kringbyggda gårdar som finns i den norra delen av Skallskog har dessa i sin helhet en mycket ålderdomlig karaktär.
Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en och en halv våning. På det äldre fäbodgårdarna är inga byggnader högre än en våning.
Fäbodstugorna är i regel enkelstugor eller sidokammarstugor med enkel detaljutformning och utan särskilda utsmyckningar.
Fritidshusbebyggelsen utgörs av enklare byggnader, varav vissa är ombyggda äldre timmerstommar och andra är nybyggen med något mer avvikande karaktär, dock fortfarande oftast med grånad eller faluröd träfasad.
Byggnadsdetaljer och material
I princip samtliga byggnader på fäbodställena förutom enstaka fritidshus är byggda av liggtimmer med blottlagd naturligt grånad eller faluröd färgsättning i såväl stomme, fasader och detaljer. På enstaka bostadsbyggnader förekommer rödmålade knutskallar och vita detaljer i form av fönster- och dörrfoder. Vissa byggnader har locklistpanel.
Nästan alla tak på äldre byggnader har tegeltäckning, men det förekommer även olika former av plåttak, exempelvis zinkmatt sinuskorrugerad plåt.
Skorstenar är murade i lertegel.
Det är vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor som avdelas av träspröjsar. På äldre fäbodstugor förekommer fönsterluckor.
Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga och ibland med avancerade smidesdetaljer.
Farstukvistar till bostadshus är antingen enkla förtak eller farstukvistar med sadeltak utan särskilda dekorationer. På de äldsta fäbodstugorna dominerar förtak helt.
Fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.
Utmärkande drag
Vissa av de äldre fäbodstugorna är sammanlänkade med andra timmerhus till längor. Det förekommer ofta utbyggnader med pulpettak som löper ut från ena kortsidan på enkelstugor. På vissa gårdar nyttjas utrymmet som vedförråd.
På de kringbyggda gårdar som finns i norra delen av Skallskog finns ovanligt många välbevarade ålderdomliga manbyggnader och ekonomibyggnader i timmer. Som helhet visar dessa gårdar hur merparten av bebyggelsen i Leksand sannolikt såg ut under 1600- och 1700-talen. Att gårdarna framträder så pass ålderdomliga beror på att byggnadsskicket utvecklades långsammare på fäbodarna än i byarna.
I Skallskog finns en utmärkande mängd spår och lämningar av jordbruk som påvisar hur fäbodstället inte enbart nyttjades för djurhållning, utan även odling. Det finns bland annat ytor med fossil åkermark i form av före detta terrassodlingar i skogarna norr om fäbodstället.
Några av gårdarna i Dammskog och Skallskog har nyttjats av bofast befolkning. En av gårdarna i Dammskog, som fortfarande är bofast, nyttjades tidigare som kolargård under Limå bruk. Gården var med andra ord en boplats för skogsarbetare.
Det finns flera gamla hamlade sälgar i Skallskog.
I Skallskog finns aktivt fäbodbruk.
Värden
Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.
Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnet Dammskog syftar troligen på en damm i bäcken som rinner genom fäbodstället medan Skallskog anspelar på Skallberget, vars form troligen liknats vid en galtskalle.
Värden/var varsam med:
- Platsnamnen Brändskog, Dammskog, Skallskog, Skog och Sörskog.
Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.
Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.
Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar, så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.
Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Fäbodarna i Skog nyttjades historiskt som långfäbodar med åkermark av byar i Härads fjärding. Både i Dammskog och Skallskog fanns dessutom en mindre bofast befolkning. Särskilt Skallskog bär i såväl bebyggelse som landskap många spår från fäboddriften med djurhållning och jordbruk. Exempelvis finns fortfarande komplexa system av gärdesgårdar, fossil åkermark och odlingsterrasser som kan berätta om arbetet på fäbodstället i äldre tider. Beträffande byggnader finns en mångfald av ålderdomliga timmerhus med anknytning till fäbodbruket, däribland ålderdomliga fähus, lador och härbren. Spåren av fäboddriften i Skallskog är en omistlig källa till kunskap om fäbodväsendet i Leksand i äldre tider och platsen har i sin helhet mycket höga kulturvärden. Särskilt värdefulla är spåren av jordbruk, de kringbyggda ålderdomliga fäbodgårdarna på norra delen av fäbodstället samt spår och lämningar från gamla fäbodgårdar, källor, fägator och löten (förutbestämda betesgångar i skogsmarken). Värdet förstärks av att fäboddriften återupptagits på en gård i Skallskog. I Dammskog är spåren av fäboddriften inte lika framträdande, och där ligger därför kulturvärdet främst vid enskilda byggnader och gårdar.
Värden/var varsam med:
- Kunskap och förståelse om att Dammskog-Skallskog varit fäbodställen som brukats och bebotts under perioder av året historiskt.
- Spåren av terrassodlingar på Skallbergets västsluttning. Särskilt framträdande norr om bebyggelsen i Skallskog.
- Stursten, ett flyttblock med älvkvarnsliknande gropar i Skallskog.
- Det befintliga systemet av gärdesgårdar i Skallskog, vilka användes för att hålla djuren borta från tomt- och odlingsmark på väg till skogsbetet.
- Lämningar av äldre fäbodgårdar och andra strukturer kopplade till fäboddriften, däribland källor, vallristningar, fossil åkermark och terrassodlingar i Skallskog.
- Den rika förekomsten av ålderdomliga timmerhus som nyttjats för djurhållningen och jordbruket.
- Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
- Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.
Dammskog och Skallskog har, trots att platserna egentligen inte är byar i ordets rätta bemärkelse, glesa rad- och klungbystrukturer som är typiska för Leksand och Övre Dalarna. Detta är värdefullt eftersom strukturerna kan berättar om hur bebyggelsen växte fram över tid, organiskt och efter landskapets förutsättningar. Båda fäbodställena är högt belägna i terrängen, på åsar och sluttningar med många soltimmar, vilket säkerligen varit en förutsättning för odling på platsen.
Värden/var varsam med:
- Den organiskt framvuxna bebyggelsekaraktären där fäbodgårdarna är placerade efter landskapets möjligheter och begränsningar. Att bebyggelsen har tydlig karaktär av rad- och klungby.
Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Dammskog-Skallskog är timrade och på flera fäbodgårdar finns mycket ålderdomliga timmerhus som tillsammans och enskilt utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1950 (när fäboddriften till sist nedlades) särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.
Värden/var varsam med:
- Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
- Samtliga manbyggnader och fäbodstugor uppförda innan 1950. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar; tegeltak; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Heden 3:21, Dammskog 1:4, Västanvik 172:6, Yttermo 23:9, Ytteråkerö 32:8, Gärde 12:7, Västanvik 70:10, Västanvik 159:2, Västanvik 51:16, Västanvik 63:6, Karlsarvet 14:12 och Västanvik 61:1.
- Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1950. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodställenas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Västanvik 61:1, Västanvik 63:6, Västanvik 51:16, Västanvik 159:2, Västanvik 70:10, Gärde 12:7, Heden 3:21, Heden 3:16, Heden 15:10, Dammskog 1:4, Västanvik 172:6 och Yttermo 23:9.
Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. På äldre oförändrade fäbodgårdar är det ovanligt med vita och röda detaljer samt faluröda fasader. Naturligt grånade byggnader bör även idag bibehållas omålade, om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.
Värden/var varsam med:
- Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
- Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
- Att husen står tätt intill varandra.
- Tegel och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
- De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
I Skallskog finns ovanligt många gårdar som fortfarande är kringbyggda med sluten fyrkantsform. Det finns även, på båda fäbodställena många gårdar som är slutna på två eller tre sidor av gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är dock inte fallet i Dammskog-Skallskog, varför de gårdar som finns på fäbodstället har mycket höga kulturvärden. Den täta och slutna karaktären utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.
Värden/var varsam med:
- Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas
- Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
- Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.
I Dammskog finns en bofast gård som tidigare nyttjades av kolare anställda under det närbelägna Limå bruk. På vissa platser i nuvarande Leksands kommun förekom tidigare järnframställning, vilket krävde stora mängder bränsle i form av träkol. Kolargården är värdefull eftersom den kan berätta om en viktig beståndsdel i Leksands industrihistoria – hur bränslet till bruken framställdes, var råvaran hämtades och vilka som förädlade den.
Värden/var varsam med:
- Kolargården i sin helhet.
- Kunskapen om att kolargårdens funktion i förhållande till järnframställningen i nuvarande Leksands kommun.
Karta över kulturmiljöer
I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.
- I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
- Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
- Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
- I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.
Teckenförklaring till kartan
Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:
- Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
- Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
- Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.
Viktigt om bedömningar
Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.
De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.
Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.
Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Sidan uppdaterad: