Hoppa till innehåll Hoppa till meny
Logo
Öppna sök Sök
Öppna sök Sök

Fors

Byn Fors är belägen i södra delen av Leksands kommun, intill den västra strandbanken till sjön Flogen i Österdalälven.

Gårdsklunga vid slutet av Myrmases väg i södra delen av Fors.

Gårdsklunga vid slutet av Myrmases väg i södra delen av Fors. Till höger syns en gård med bevarat månghussystem, till vänster en gård med sen 1800-talskaraktär. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Historik

Fors ligger i Härads fjärding i Leksands socken, dock tillhörande Djura kapellförsamling. Bynamnet Fors nämns på 1500-talet. I slutet av 1800-talet hade byn 32 gårdar. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Byn Fors är belägen i södra delen av Leksands kommun, intill den västra strandbanken vid sjön Flogen i Österdalälven. I norr möter byn Djuråns utlopp i Österdalälven och i väster Näsbäckens utlopp i Djurån. Norr om Djurån finns Djura kyrkby, och därbortom Sjöbotten med Rältabyarna. På andra sidan älven finns Gagnefs socken med byn Österfors. Gagnefs socken utbreder sig även på den västra sidan av älven sydöst om Fors. Den närmaste Gagnefsbyn på västra sidan av älven är Västerfors. Västerut från Fors finns Hedby med bydelarna Brändan och Kanngårdarna och därbortom vidsträckta och kuperade skogslandskap. Landsvägen mellan Djura och Västerfors löper genom byn. Från den södra delen av byn löper en väg till Hedby.

Odlingslandskapen kring Fors är böljande, vidsträckta och öppna. Djurån och Näsbäcken genomskär landskapet med karaktäristiska sjölar (raviner) där vattenflödet med tiden arbetat sig ner genom de lättodlade sandjordarna. Djurån börjar som Skebergsån i Djursjön och rinner ut i sjöarna Gyllingen och Hisstjärn innan den når sitt utlopp i Österdalälven och sjön Flogen nedströms Gråda kraftverk. Näsbäcken har tillflöden från bäckar som löper genom Hedbys byar och från den kuperade skogsmarken söderifrån.

Djurabygden ligger i Leksands socken, men har ett isolerat läge i förhållande till Kyrkudden och Noret. Den enklaste färdvägen historiskt var via vattnet, men även via båt var färden lång. Hellre tog sig därför befolkningen i Djurabygden till kyrkorna i Ål eller Gagnef. Förhållandet ändrades i och med bildandet av en egen kapellförsamling 1648. I Djura kapellförsamling ingick förutom byarna kring nuvarande Djura kyrkby även Rältabyarna. Rältlindor ingick ursprungligen men återvände till Leksands församling vid 1700-talets mitt.

Byform

Fors är en långsmal by. I norr är gårdarna koncentrerade kring den genomlöpande Bygattu i en radbystruktur. Söderut förgrenar sig byn till en mer klungformig enhet kring ett mer komplicerat bygatusystem med vägarna Resarns Gattu, Ollas Pers väg och Saras Gattu. Längst söderut finns en avskild klunga med två tätt bebyggda gårdar mitt i odlingslandskapet.

Bebyggelsens huvuddrag, gårdsformer och detaljutformning

Bebyggelsen i Fors är överlag småskalig och inga byggnader är högre än motsvarande två våningar. Nästan alla byggnader har sadeltak med en takvinkel om cirka 30 grader. Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor och skorstenar är murade i lertegel, oftast med en enkel form eller lätt utkragning upptill.

Äldre gårdar är i huvudsak ordnade kring fyrkantiga gårdstun som är kringbyggda på två eller tre sidor med ett bostadshus samt långsmala längor om två eller möjligen tre timmerbyggnader för djurhållning, olika sysslor och förvaring. Bostadshusen är oftast enkelstugor eller sidokammarstugor i en och en halv våning, men det förekommer även enstaka fall där enkelstugor utbyggts till parstugor. Beträffande fasader är det vanligt med faluröd liggande fasspontpanel. Det förekommer även byggnader med blottlagd timmerstomme eller locklistpanel. Detaljer så som knutar och fönsteromfattningar är ofta vitmålade. På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Beträffande dörrar på välbevarade äldre byggnader är enkla brädklädda trädörrar vanligast. Det finns även hus där ytterdörrarna utgörs av parspegeldörrar. Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Många av de äldre bostadshusen är försedda med karaktäristiska kallfarstukvistar i två våningar. I övrigt förekommer glasverandor och enkla förtak som entréer.

Det finns även flera gårdar som nyetablerats under 1800-talets senare hälft och kring sekelskiftet år 1900. På dessa gårdar är djurhus- och förvaringsfunktionerna ofta samlade till en enda stor, avlång eller vinkelformad ladugårdsbyggnad med tegeldel. Bostadshusen på dessa gårdar är oftast av korsplanstyp – en lätt rektangulär hustyp där rumsindelningen utgörs av fyra rum kring en centrerad murstock. Det förekommer även »vinkelhus«. Många av de sena 1800-talets bostadshus har förändrats genom renoveringar och ombyggnader företrädesvis under 1900-talets senare hälft. Exempelvis har många byggnader försetts med nya tvåluftfönster utan spröjs, nya liggande paneler och förenklade farstukvistar. De enstaka välbevarade farstukvistar som kvarstår är i snickarglädjestil med kuverttak och flera lövsågade detaljer.

Utmärkande drag

I Djurabygden förekom sällan »vanliga« parstugor historiskt. Istället var det vanligt att två enkelstugor ställdes kortsida mot kortsida och sammanlänkades med en så kallad långbro. I Fors finns idag inga sådana »parstugor« bevarade. Istället finns en utmärkande mängd sidokammarstugor från det sena 1800-talet.

I äldre tider ingick ofta parhärbren (parbodar) som en del i gårdsfyrkanterna i Djurabygden. Byggnadstypen kännetecknas av att den har två ingångar på byggnadens långsida. Än idag finns åtminstone en sådan byggnad bevarad på en äldre gård i Fors, vilket är ovanligt i Leksandsbygden i övrigt.

Det finns många bevarade äldre gavelhärbren med framträdande karaktär i Fors.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnet Fors kommer sig av läget nära den stora forsen i Österdalälven.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Fors

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Söder och väster om Fors utbreder sig ett stort och omfattande odlingslandskap, som även sträcker sig ner genom Gagnefs socken i sydöst. På de böljande och vidsträckta sandjordarna ligger bebyggelsen samlad i faluröda tätt bebyggda gårdsklungor. Det vidsträckta odlingslandskapet i kontrast till de täta byarna är av en karaktär som är nära unik för Övre Dalarna och mycket värdefull. Bland annat eftersom landskapsbilden har en lång obruten kontinuitet – bebyggelsen ändrades inte nämnvärd av exempelvis 1800-talets skiftesreformer. Även i direkt anslutning till byn finns mindre ytor med öppen hävdad odlingsmark som också är av stor betydelse för byns karaktär. Odlingsmarken kan i samspel med bebyggelsen berätta om de levnadsförhållanden som rådde i Djurabygden i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna betes- och odlingslandskapen söder och väster om Fors.
  • Befintliga öppna och hävdade avsnitt med betes- och odlingsmark inuti och runtomkring byn den bör ej ytterligare bebyggas, utan bibehållas hävdade.
  • Impediment med odlingsrösen och enstaka träd bidrar på sina håll till betes- och odlingsmarkens karaktär och bör bevaras.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bystrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Den tätt bebyggda och organiskt framvuxna bykaraktären som återfinns överallt i byn typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Särskilt tydligt återspeglas förhållandet mellan bebyggelse och odlingslandskap i den sydligt belägna byklunga som finns i slutet av Myrmases väg. Där finns två tätt samlade gårdar helt omgivna av odlingsmark. Gårdsbildningen syns särskilt tydligt från vägen över Sturåkern i öster, som även utgör den södra anfarten till Fors.

Värden/var varsam med:

  • Fors karaktär av radby i norr och klungby längre söderut.
  • Den sammanhållna gårdsklungan med fastigheterna Fors 1:4 och Fors 26:2 omgiven av öppet odlingslandskap i söder.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Det befintliga bygatusystemet.
  • Att flera av bygatorna i Fors fortfarande är grusbelagda.
  • Gaturum där byggnaderna som står tätt intill vägbanan. Portlider som leder in till gårdarna från bygatorna.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Fors finns flera äldre gårdar med timrade ekonomibyggnader som är välbevarade från åtminstone 1800-talets senare hälft. Det finns även många bevarade äldre bostadshus och däribland ett antal äldre enkelstugor, som var den vanligaste formen av bostadshus i Djurabygden i äldre tider.

Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Förekomsten av parhärbren i gårdsfyrkanterna är ett särdrag som är särskilt angeläget att bevara där det fortfarande förekommer.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade timrade bostadshus från innan 1930, särskilt i form av enkelstugor som historiskt var den vanligaste formen av bostadshus i Djurabygden. Särskilt värdefulla exempel finns bland annat på fastigheterna: Fors 1:4, Fors 19:4, Fors 18:2, Fors 25:2, Fors 25:8, Fors 3:8, Fors 9:8 och Fors 23:5. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; lunettfönster/spinnrocksfönster i gavelläge; befintliga dörrar, överljus, förtak, kallfarstukvistar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak; spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla. Tillbyggnad av kvarvarande bevarade enkelstugor bör i första hand ske så att byggnadens ursprungsform bibehålls tydlig. Vid förlängning i byggnadernas längdriktning bör en form som efterliknar två intilliggande enkelstugor eftersträvas, istället för en regelrätt parstuga. Det går även att genomföra tillbyggnader med mellandel.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Särskilt värdefulla exempel på gårdsbildningar med många ålderdomliga ekonomibyggnader finns på fastigheterna: Fors 12:9 (med parhärbre), Fors 1:4, Fors 25:8, Fors 3:8, Fors 17:6, Fors 10:4 och Fors 11:6.
  • I Fors finns en utmärkande mängd gavelhärbren samt ett ovanligt stort härbre som skulle kunna ha varit bymagasin. Byggnaden är belägen på fastigheten Fors 1:4.
  • Vidare finns på fastigheten Fors 17:6 en mycket ålderdomlig enkelloge, möjligen tillkommen under 1500-talets senare hälft eller under 1600-talet.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att många byggnader har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Fors finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. Husen och gårdarna är dessutom på flera platser mycket tätt placerade intill varandra, och skapar ett mycket karaktäristiskt gytter av sluten bebyggelse. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet, vilket även är fallet i Fors. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna: Fors 9:8, Fors 19:4, Fors 25:8, Fors 3:4, Fors 12:9 och Fors 1:4.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Fors finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskarkatär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk utformning. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför särskilt kulturvärde. Vissa av manbyggnaderna har dessutom stora utseendemässiga kvaliteter, vilket förstärker värdet. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda byggnader, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Värden/var varsam med:

  • Gårdsbildningar tillkomna under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900. Dessa kännetecknas av något större manbyggnader än tidigare i form av exempelvis korsplanshus, samt att det finns större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna: Fors 12:10, Fors 26:2, Fors 14:4, Fors 18:4, Fors 18:4, Fors 3:4, Fors 10:2 samt även delar av fastigheterna Fors 15:10, 15:5, 15:3 och 11:3.
  • Byggnadernas befintliga form, volym och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar.
  • Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

  • I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
  • Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
  • Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
  • I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.

Sidan uppdaterad: