Hoppa till innehåll Hoppa till meny
Logo
Öppna sök Sök
Öppna sök Sök

Källberget

Byn Källberget är belägen mitt i Leksands kommun, söder om Leksands-Noret. I nordväst finns berget Källberget och i väster, bostadsområdet Källbergsgärdet.

Kringbyggd gård med ålderdomliga timmerhus mitt i Källberget.

Kringbyggd gård med ålderdomliga timmerhus mitt i Källberget. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Historik

Källberget ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Byn var tidigare en bydel till närbelägna Yttermo by. Bebyggelsen har enligt traditionen etablerats på 1700-talet. Utflyttningen ägde rum från en del av Yttermo vid namn Backa som låg vid älven, och var enligt Jobs Per Persson (1929) orsakad av älvens påverkan på strandbankarna. Namnet kommer av berget Källberget, som i sin tur fått namn av den källåder som rinner upp på södra sidorna av berget. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Byn Källberget är belägen mitt i Leksands kommun, söder om Leksands-Noret. I nordväst finns berget Källberget och i väster, bostadsområdet Källbergsgärdet. I söder finns kuperad skogsterräng med bland annat elljusspår. I sydöst finns Yttermo by och i öster ett stort och öppet odlingslandskap på sandjordar invid Österdalälven. I Moskogen i norr finns ett område med flerbostadshus sannolikt uppförda kring 1900-talets slut.

Byn är belägen i en flack sluttning väster om det stora och öppna odlingslandskapet Sandåkern. I söder finns en sänka som skiljer byn från Yttermo.

Byform

Källberget har en utpräglad klungbyform med ett komplicerat bygatusystem. Bebyggelsen är bitvis mycket tät med ekonomibyggnader som står nära gatulinjen och därigenom bildar smala bygaturum. I byns västra del finns en komplex femvägskorsning med majstångsplats.

Bygatorna kantas på sina håll av faluröda spjälstaket på granitstolpar.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

I bykärnan finns flera gårdar med kringbyggd form, dock ingen som är helt fyrkantsbyggd. På många av de äldre gårdarna har äldre ekonomibyggnader ersatts med större ladugårdskomplex från och med 1800-talets slut, dock ofta så att den kringbyggda ursprungsformen bibehållits. Det finns också gårdar med mer ålderdomliga ekonomibyggnader som utglesats på en eller två sidor av gårdstunet. På flera av de äldre gårdarna står bostadshuset norr om gårdstunet med ingången mot söder.

Bebyggelsemönstret är i regel mer förändrat i norr än i söder. I norr finns bland annat viss villabebyggelse från 1900-talets första hälft där bostadshusen är placerade mitt på tomten istället för mot byvägen.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader i byklungan är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader.

I Källberget är det vanligt att äldre bostadshus antingen är enkelstugor eller korsplanshus.

Äldre enkelstugor har i många fall ombyggts eller kraftigt förändrats under 1900-talet.

Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Vissa gårdar har ett delvis intakt månghussystem med äldre timmerbyggnader av olika funktion. Det finns också gårdar där större ladugårdskomplex tillkomna under 1800-talets senare hälft eller tidigt 1900-tal har ersatt bland annat äldre fähus och foderhus. Nyare ladugårdar har ofta en stenhusdel för djuren, antingen i tegel eller gjutmur.

I den norra delen av byn finns inslag av villabebyggelse från 1900-talets första hälft. Det finns bland annat två större bostadshus med framträdande mansardtak sannolikt uppförda under 1910- eller 1920-talen samt faluröda modernistiska timmervillor uppförda under 1960- eller 1970-talet.

Byggnadsdetaljer och material

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer eller andra träkonstruktioner med fasad i trä, antingen i form av locklistpanel eller stående och liggande spontpanel.

Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre stående eller liggande glasrutor. Vissa fönsterbågar är målade i pariserblå, guldockra eller engelskt rött. Den pariserblå färgen är sannolikt tillkommen under 1900-talet, andra pigment kan vara äldre.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre byggnader är enkla bräddörrar vanligast. Det finns även hus där ytterdörrarna utgörs av parspegeldörrar.

Det fåtal äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast genomgående enkla, med sadeltak som bärs upp av enkla sidostolpar. Hörnen på sådana farstukvistar kan vara dekorerade med enkla profilsågade brädor. Det finns även mer dekorerade farstukvistar och glasverandor i snickarglädjestil tillkomna under 1800-talets senare hälft eller kring sekelskiftet år 1900. Dessa återfinns i första hand på korsplanshus som tillkommit under denna period.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Många äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

På flera gårdar, exempelvis på fastigheterna Yttermo 2:13 och Yttermo 2:26, finns karaktäristiska äldre tvättstugor inklädda med röd panel, vita knutar och papptak samt skorsten.

Många gårdar har bevarade äldre kortsideshärbren som är belägna ut mot bygatorna.

På en av gårdarna i södra delen av byn finns en bostadsbyggnad med svartplåtstak. Svartplåtstak är ett slags plåttak med skivtäckning som började förekomma under 1800-talet och är en av de äldsta taklösningarna i plåt. Idag är svartplåtstak ovanligt i såväl Leksand som i Sverige som stort.

I den sydöstra delen av byn, mot Yttermo, finns en gård där bostadshuset är en stor salsbyggnad med linoljemålad liggande och stående panel (Yttermo 41:6 m.fl). Byggnaden är av en mer påkostad karaktär och antyder Yttermoböndernas relativa välstånd gentemot andra byar i Leksand under 1800-talets senare hälft. Ett annat utmärkande drag är att gården är uppdelad mellan fägård och mangård, alltså att bostadshusen är belägna kring ett eget gårdstun som är åtskilt från ekonomibyggnaderna. Gårdstypen är mycket ovanlig i Leksand och har under det pågående arbetet med detta kulturmiljöprogram endast påträffats i Yttermo och Mjälgen.

Längs landsvägen mellan Yttermo och Leksands-Noret, i byns nordöstra del, finns Rutebo keramik, en karaktäristisk före detta keramikverkstad inordnad i en äldre snickerifabrik som sannolikt uppfördes under 1920- eller 1930-talet. Byggnaden har en karaktäristisk röd locklistpanel, farstukvist med sandstenstrappsteg och svarvade hörnstolpar. Byggnadens fönster omfattas av karaktäristiska fönsteromfattningar där sidobrädorna är ovanligt breda, och topp- och bottenbrädorna mycket smala. Byggnaden är sammanlänkad med en äldre ekonomibyggnad med karaktäristiska blyspröjsade fönster. Tyvärr befinner sig keramikverkstaden i visst förfall. Strax norr om keramikverkstaden finns en timmervilla uppförd kring 1900-talets mitt i lokalt anpassad modernistisk stil. Byggnaden har dock förändrats nyligen, bland annat genom fönsterbyte.

Övrigt

I västra delen av Källberget finns en kuggfabrik uppförd under 1900-talet i en stil som delvis anpassats till byns karaktär i övrigt, bland annat genom materialval och färgsättning. Byggnadskomplexet är dock i en skala som är främmande för den i övrigt småskaliga bebyggelsen i byn.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnet kommer av berget Källberget, som i sin tur fått namn av den källåder som rinner upp på södra sidorna av berget.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Källberget.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete.

Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Sandåkern mellan Källberget och Österdalälven är en del av ett stort och öppet hävdat odlingslandskap som sträcker sig från Övermo i norr till Västannor i söder. Landskapet har en för Leksand särskilt rik karaktär med utbredda sandjordar där det historiskt varit mycket fördelaktigt att bedriva jordbruk. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt utbredda bebyggelsen i Källberget, Yttermo och i Häradsbygden i söder. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att byarna intill Österdalälven kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byns estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. Längs landsvägen mellan Noret och Yttermo finns en plantering med sju storvuxna och värdefulla lindar som bildar en karaktäristisk och vacker fond till vägen, och även hör samman med den mer påkostade sena 1800-talsbebyggelse som finns på gården de angränsar till (Yttermo 41:6 m.fl).

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna hävdade odlingslandskapen öster om Källberget.
  • Lindarna längs landsvägen mellan Noret och Yttermo.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. I Källberget är bebyggelsen koncentrerad till en svag sluttning i randen mellan odlingsmark i öster och kuperad skogsmark i norr och väster. Det är tydligt att den äldre bebyggelsen i byn är organiskt framvuxen och lokaliserad med hänsyn till det värdefulla odlingslandskapet på Sandåkern. Byn är bitvis mycket tät med bland annat ekonomibyggnader som sluter sig mot byvägarna. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Byklungans organiskt framvuxna karaktär i randen mellan odlingsmark i öster och kuperad skogsmark i väster.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Ekonomibyggnader som står tätt intill bygatusystemet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Även om bebyggelsen i Källberget som helhet uppvisar många exempel på förändringar tillkomna under 1900-talet finns fortfarande flera gårdar med ålderdomliga ekonomibyggnader i timmer, samt även några välbevarade äldre bostadshus från tiden innan sekelskiftet år 1900. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Det finns även flera korsplanshus sannolikt uppförda kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som sannolikt också har knuttimrad stomme är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Yttermo 24:10, Yttermo 19:8, Yttermo 28:10, Yttermo 13:9, Övermo 25:1, Yttermo 3:22, Yttermo 2:8, Yttermo 4:10, Yttermo 23:10, Yttermo 42:5, Yttermo 25:3 och Yttermo 1:4. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, överljus med krysspröjs, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla är äldre längor med timrade ekonomibyggnader och härbren. Flera av de härbren som står längs Källbergsvägen mitt i byn har så kallade laggtak, vilket antyder att de är av mycket hög ålder. Laggtak är en takkonstruktion som istället för åsar har ett timrat undertak (laggar) som griper över båda gavelröstena. Sådana härbren finns bland annat på fastigheterna Yttermo 23:8 och Yttermo 23:10.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Källberget finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Källberget och inga helt fyrkantsbyggda gårdar kvarstår. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor och sluter sig mot omgivningen. Några exempel finns på fastigheterna Yttermo 28:12, Yttermo 1:4, Yttermo 24:10, Yttermo 3:22, Yttermo 23:8 och Yttermo 23:10.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd, och i vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus eller salsbyggnader, något som tidigare varit ovanligt i Leksand. I sydvästra delen av Källberget, på fastigheten 41:6 med flera, finns en gård som i sin helhet återspeglar det sena 1800-talets ökade välstånd. Anläggningen innefattar exempelvis en större salsbyggnad med flaggpostfönster och glasveranda, något som tidigare varit ovanligt i byarna.

Gården har som helhet särskilt kulturvärde eftersom den kan berätta om betydande samhällsförändringar i Leksandsbygden under 1800-talet, vilket är värdefullt. Gården utgör en viktig beståndsdel i Källbergets och Yttermos karaktärer av förhållandevis rika bondbyar nära det stora och öppna odlingslandskapet vid Österdalälven. Att salsbyggnaden nyligen bytt färg från ljust gul till ljust grå, samt att flera fönsteromfattningar och även möjligen fönster utbytts inverkar negativt på värdet. Färgsättningen är av ett slag som inte förekommit på liknande gårdar i Leksandsbygden historiskt. I den norra delen av byn, på fastigheten Yttermo 21:17, finns en något senare tillkommen villa med brutet sadeltak och ljusgul liggande fasspontpanel. Byggnaden med tillhörande uthuslänga återspeglar fortsättningen på samma berättelse som ovannämnda gård, samt har vissa utformningsmässiga kvaliteter och besitter därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Befintliga fasader med liggande och stående spontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  • Befintliga farstukvistar.
  • Befintliga äldre träfönster, befintlig fönstersättning, befintliga äldre fönsterkarmar, befintliga äldre fönsterbågar i trä med fasta spröjs, befintliga äldre fönsterrutor, befintliga äldre profilerade fönsteröverstycken, äldre dekorativa gavelfönster.
  • Befintlig karaktär på tak och takutsprång – befintliga paneler och taktassar. Befintliga skorstenar i tegel.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Källberget finns flera exempel på timmerhus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna har ett kulturvärde eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Några särskilt intressanta exempel finns på fastigheterna Övermo 3:44, Yttermo 3:7, Yttermo 24:5, Yttermo 3:6 (timmerhusdelen av fabrikskomplexet), Yttermo 27:7 och Yttermo 19:9.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  • Befintliga lertegeltak samt skorstenar i tegel.
  • Befintliga blyspröjsade fönster där de förekommer. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm, där de förekommer. Fönsterluckor där de förekommer.
  • Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor på farstukvistar.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

I den nordöstra delen av Källberget finns Rutebo keramik, som kortfattat beskrivs ovan. Byggnaden bedöms ha särskilt kulturvärde eftersom den är karaktäristisk och kan berätta om de småindustrier som under 1900-talet anlades i flera byar, möjligen som en fortsättning på äldre bisysslor. Byggnaden är dessutom uppförd och bibehållen i en stil som är typisk för Leksandsbygden och med mycket höga utformningsmässiga kvaliteter beträffande detaljutformning. Byggnaden är tyvärr i visst förfall.

Värden/var varsam med:

  • Keramikverkstaden i sin helhet.
  • Befintliga farstukvistar, trappor i sandsten, färgsättningen på farstu­kvistar.
  • Befintliga ytterdörrar. Befintliga fönster och fönsteromfattningar samt fönsterkarmar, fönsterbågar och äldre glasrutor. Befintlig färgsättning på fönster.
  • Befintlig fasadutformning med faluröd locklistpanel.
  • Befintlig utformning beträffande stuprör i koppar. Befintlig utformning beträffande tegeltak. Befintliga tegelskorstenar.
  • Befintliga skyltar och fasadbunden typografi.

Runt om i Källberget finns tvättstugor sannolikt uppförda under 1900-talets första hälft. Byggnaderna är ovanliga för sin ålder och har delvis höga utformningsmässiga kvaliteter, bland annat med skorstenar, tälttak (valmade sadeltak där alla takytor har triangulär form och är lika stora) och faluröda locklistpaneler. Byggnadsverken har eftersom de är så ovanliga ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Tvättstugorna i sin helhet.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

  • I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
  • Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
  • Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
  • I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.

Sidan uppdaterad: